Något mörk med sin kristallklara mörkt gyllengula färg, snudd på bärnsten även om BS snackar bs. Perfekt skum vilket jag börjar bli van vid, ”sakta vi sjunka längs glas” som Monica Z skulle sjungit på ”Hatten” i sen tjugo15-version. Oerhört ren med perfekt beska för stilen som är på en betydligt lägre nivå än de tidigare som kanske mer borde kallats sessionIPA än pale ale med sin höga humlesmak och IBU. Lite jordigare humle i denna med mindre fast ändå identifierbar citrus. Eftersmaken är något sträv men maskulin i ordets opolitiskt korrekta betydelse.
Jästmässigt är WLP007an avsevärt fruktigare åt klementin/fläder-hållet där US05 känns pepprigare och lite mer sandpapper. WLP007 flockulerar klart bättre vilket ger något blankare öl men det är nyansskillnad som mest. US05 är renare överlag men har en tråkigare doft som är karaktärslös i jämförelse. WLP007 vinner på en större upplevelse och trevligare öl. WLP007 konsumerades på fat innan US05 kommit 1/4 ner, säger väl allt.
